Vart f*n är mitt pass?!
Förutsatt att man ska göra något stort eller av betydande karaktär så är sista dagen alltid likadan. Till en början en tävling mot sig själv i att verka cool på utsidan(idel storsegrar till hela resesällskapet).
Ungefär efter lunch förvandlas man till ett nervvrak av minsta lilla bagatell. Är min nagelsax för tung, behöver jag verkligen alla sidor i reseguiden, är tröjorna för många och vart f*n är passet. Nu besparades jag personligen från det sista missödet men i stort sett kan man få de minsta problem att framstå som något stort.
Nästa tävling består av att jämföra packlistor med medresenärerna när man desperat inser att jag försökt packa för en hel container med danskar till skillnad från de som kan få ut minst 14 dagar av ett par fillingar. Ögonblicket när man får en sådan uppenbarelse av sina egna felkalkyleringar borde förevigas som ett komiskt inslag av människans oförmåga att fatta små men ack så viktiga beslut. Tänk om man står där med en stenrik betonghäck som skulle göra vad som helst för ett par adidassockar. Då skulle man allt vara bra glá att man tog med sig de där extra välanvända paret med hål i hälen.
Otroligt nog är vi nu alla packade, klara(nästintill) och redo för avresa. Personligen är det med hög förväntan jag beger mig varmare breddgrader imorn och ser fram emot två underbara månader. Nästa inslag är väl den fruktan man känner inför att hamna bredvid någon stor, öldrickande och svettdrypande tysk/britt på planet som har stora bekymmer med att sova som en civiliserad människa. Men det är en rädsla som kan vänta ytterligare några timmar men om så må hända ska jag ge honom en bamsekram, för jag är äntligen på väg!
Plugga lugnt!
Viktor
Ungefär efter lunch förvandlas man till ett nervvrak av minsta lilla bagatell. Är min nagelsax för tung, behöver jag verkligen alla sidor i reseguiden, är tröjorna för många och vart f*n är passet. Nu besparades jag personligen från det sista missödet men i stort sett kan man få de minsta problem att framstå som något stort.
Nästa tävling består av att jämföra packlistor med medresenärerna när man desperat inser att jag försökt packa för en hel container med danskar till skillnad från de som kan få ut minst 14 dagar av ett par fillingar. Ögonblicket när man får en sådan uppenbarelse av sina egna felkalkyleringar borde förevigas som ett komiskt inslag av människans oförmåga att fatta små men ack så viktiga beslut. Tänk om man står där med en stenrik betonghäck som skulle göra vad som helst för ett par adidassockar. Då skulle man allt vara bra glá att man tog med sig de där extra välanvända paret med hål i hälen.
Otroligt nog är vi nu alla packade, klara(nästintill) och redo för avresa. Personligen är det med hög förväntan jag beger mig varmare breddgrader imorn och ser fram emot två underbara månader. Nästa inslag är väl den fruktan man känner inför att hamna bredvid någon stor, öldrickande och svettdrypande tysk/britt på planet som har stora bekymmer med att sova som en civiliserad människa. Men det är en rädsla som kan vänta ytterligare några timmar men om så må hända ska jag ge honom en bamsekram, för jag är äntligen på väg!
Plugga lugnt!
Viktor
Kommentarer
Trackback
